Krönikor

Camilla Läckberg:

Det hela började som en kul grej. Läste tvångsmässigt en del av de bloggar som fanns ute, och så dök tanken upp - kanske skulle jag? Första beslutet jag behövde fatta var vad jag skulle döpa bloggen till. Svaret kom omedelbart. Jag var ju deckarförfattare, och mamma. De två roller som dominerat mitt liv de senaste tre åren. Deckarmamma blev därför den naturliga benämningen på min alldeles egna blogg.

Började sedan skriva. Kändes inte som något dramatiskt. Har alltid varit öppen av mig, den där typen som berättar vitt och brett om sitt privatliv för vem som än vill lyssna. Började få lite kommentarer, bloggen fick lite uppmärksamhet - det här var ju kul!

Sen slog osäkerheten till. Och den stora bloggavundsjukan. Jämförelserna började. Hetsläste andras bloggar. Studerade hungrigt de poetiska ordvändningarna som verkade rinna så lätt från fingrarna på Sigge. Provar själv att skriva lite poetiskt. Istället kommer en redogörelse för att jag rensat garderoberna och kört femtielva tvättmaskiner. Sneglar ängsligt vidare på Linnas blogg. Hon skriver insatt, påläst och argumenterande om politik, media, feminism, you name it. Jag funderar en stund på vad jag skulle kunna göra för politiskt inlägg. Något vasst, något drivet. Istället blir det en fundering över varför stödtrosor bara skjuter upp valken i midjan. Hetsigt läser jag vidare. Therese på Skunk skriver om män och kvinnor, om L-word och om böcker och tidningar jag aldrig ens hört talas om, än mindre läst, trots att jag anser mig vara en beläst person. Funderar på om jag kanske borde se ett avsnitt av L-word för att sedan kunna skriva om det. Nej, det blir inte av. Istället berättar jag att jag tittat på "Morden i Midsomer".

Min favorit bloggare Linda då? Vi är ungefär lika gamla, våra barn är rätt nära varandra i åldrarna, våra bloggar borde ju ändå vara ganska lika. Nej, just det. Lindas hudlösa texter. Hennes råsopar åt folk som förtjänar det. Hennes pajrecept. Jag bantar och kan inte äta paj. Recept på hur man micrar frysta viktväktarrätter känns inte lika kul. Och mitt behov av att vara omtyckt av alla gör att jag har svårt att dela ut kritik. Jag skriver istället om de fina recensionerna jag fått.

Så efter snart två månaders bloggande har jag nu kommit fram till att jag nog måste köra mitt eget race. Skita i poesin, skita i politiken, skita i pajrecepten, och bara skriva om det som faller mig in. Take it or leave it.

Camilla Läckberg är en av Sveriges mest uppskattade och lästa deckarförfattare. Hennes blogg Deckarmamman hittar du här.

Björn af Kleen:

Tidigt i morse hände det igen.

Klockan kan inte varit mer än tre när bloggångesten väckte mig.

Satte mig raklång i sängen och beslöt snart att kravla ned för min lånade loftsäng på Folkskolegatan vid Hornstull i Stockholm.

Strax innan jag gått och lagt mig hade jag bloggat om en mediepicknick jag besökt i lördags eftermiddag.

Nu, strax efter klockan tre på morgonen, sade min blogginstinkt att jag skulle stryka några meningar, ändra om, diplomatisera.

Att blogga uppriktigt och storögt om medievärlden har visat sig vara en framgångsmetod.

Sju månader efter att jag och två journalistkollegor startat bloggen Diagnos.dk har jag dejtat, fått kvalificerade jobberbjudanden och blivit intervjuad tack vare bloggen.

Det var aldrig tanken att vi genom bloggen skulle knulla oss uppåt i mediehierarkien. Men att bygga ett slags förment rebellkapital genom att reflektera kring branschkollegor och konkurrenter i dagboksform har visat sig effektivt.

Priset är att jag då och då vaknar klockan tre på morgonen med en krypande känsla av att mina karriärmöjligheter begränsats betydligt.

Ofta är effekten den motsatta.

En natt förra veckan bestämde jag mig åter för att sluta.

Jag var på middag med delar av Expressens ledar- och kulturredaktion då min sommarjobbshandledare Nils Schwartz förklarade, ganska romantiserande, hur mycket han högaktade Per Svensson och Natalia Kazmierska för att de alltid filar på sina formuleringar till det briljanta.

Så ska man göra.

Men bloggar tycks ofta skapa fler reaktioner än artiklar, trots att de senare alltid är så mycket mer genomarbetade.

Jag förblir en hora för bloggen. Ända tills den morgon jag faktiskt vågar sluta för gott.

Björn af Kleen skriver kulturartiklar för framför allt Expressen och Sydsvenskan. Han bloggade på Diagnos men slutade oktober 2005.

Hanna Flodr

Jag började blogga den 25 juni. Den 13 september orkade jag inte mer. Under denna korta period gick bloggen från att vara min bästa vän till min fiende. Eller rättare sagt, jag gjorde bloggen till min fiende.

I början var allt rosenrött och skimrande. Ett helt nytt sätt att uttrycka sig på. Befriande. Jag skrev för att det var roligt, för att jag tyckte att jag hade saker att berätta. Jag hade precis inlett min sommarpraktik och var mitt ute på den engelska landsbygden bland kor och bönder, något som för en inbiten stadstjej presenterade den ena komiska poängen efter den andra.

Så jag skrev. Och skrev. Oftast i flera timmar varje kväll. Jag hade skoj. Efter ett tag började kommentarerna droppa in. Alla var de positiva. Om hur bra jag skrev. Om hur rolig jag var. Jag blev jätteglad. Kände att "hey, titta - jag duger visst!". Det var en euforisk känsla, nästan som den där man får när man inser att den man är förälskad i känner likadant. Balsam för egot.

Sakta men säkert började bloggen dock leva sitt egna liv. Avsaknaden av anonymitet förhindrade mig att lämna ut åsikter om folk i min omgivning och gjorde mig även tveksam att gå in på djupet om min ångest och mina begär. Fegt? Javisst! Men samtidigt en undermedveten överlevnadsstrategi ­ någon skulle ju kunna använda mina ord emot mig.

Från att ha varit ett forum där jag kunde skriva om allt blev bloggen med andra ord mer och mer ett med sina begränsningar. "Hmm, det där kan jag inte berätta. För mycket Kafka. Och det där är lite väl personligt. Och inte det där heller, det har jag redan skrivit om".

Så det blev sådär lite småmysigt, lite lätt underhållande och inte särskilt provocerande. Fridfullt puttrade det på. Kommentarerna fortsatte rulla in och genom att vara det enda sättet jag kunde övervaka min popularitet på (då jag var för oteknisk för att installera en statcounter) så lät jag dem snart omedvetet styra texternas innehåll: humor = stor respons; ångest = liten respons. Nu hade inte bara vant mig vid uppmärksamheten, jag hade även blivit beroende av den, börjat kräva den. "Se mig, läs mig, älska mig!" Mina förväntningar på mig själv växte och gränsen mellan mig och bloggen suddades ut: i egenskap av skribent var jag ju bara lika bra som mitt senaste alster, mitt senaste inlägg. Men i takt med tiden blev superlativen färre och färre. Plötsligt satt vi där i tv-soffan, jag och läsarna. Tysta. I uttvättade myskläder. Den oskyldigt sprudlande nyförälskelsen hade försvunnit och ersatts med vardagens obekräftelse. Nervöst sneglade jag på alla andras bloggar; alla verkade de så mycket bättre, så mycket roligare, djupare, meningsfullare. Nog måste väl mina läsare ha märkt det också?

Dagarna blev kortare. Min praktik slutade och jag var inte längre omgiven av en outsinlig källa av komik. Med höstens intåg kom även mörkret. Jag ville så gärna, så gärna skriva om mörkret. Men någonting hindrade mig. Jag vågade inte. Jag vågade inte blotta strupen med risk för att kanske bara få en axelryckning till svar. Jag vågade inte visa de mindre smickrande sidorna av mig själv av rädsla för att inte duga. Jag var ju rolig. Eller?

Bekräftelsen hade blivit till en drog; jag skrev inte längre för mitt nöjes skull utan för att kompensera för min osäkerhet. Plötsligt styrde bloggen MIG. Det enda sättet att få tillbaka kontrollen var att sluta blogga. Valet av själva tidpunkten var spontant; jag gick in i väggen på måndagen. Hårt. Och jag slutade skriva på tisdagen. Det kändes underligt befriande.

Det har nu gått en månad sen jag bloggade senast. Jag känner mig fortfarande fri, även om det ibland känns lite vemodigt, som om jag har förlorat en kär vän. Av och till får jag suget att skriva, men jag vet att tiden inte är mogen ännu. Inte förrän jag gör det av rätt anledning. Inte förrän JAG styr bloggen. Inte förrän jag vågar lita på mitt eget omdöme.

För genom att vara beroende av vad andra tyckte så stack jag kniven i mig själv.

Hanna Flodr, frilansjournalist och blivande veterinär. Sedan en tid tillbaka så har hon bestämt sig för att det är hon som bestämmer på http.mammamu.blogspot.com

Tor Billgren

Det konventionella medielandskapet karakteriseras av vakuum och svarta hål där texterna försvinner in när de har publicerats - SCHLURP, säger det. Sen är artikeln man ägnat veckor åt borta. Det är som att ordna en stor fest där alla går utan att tacka eller säga hej.

Oförmågan att kommunicera märks även på andra håll i medievärlden. Jag har länge roat mig med att noggrant notera till vilka tidningar jag skickar artikelförslag, och hur de svarar.

Aftonbladet är bäst. De ringer alltid - det är underbart och helt unikt. Sydsvenskan och Expressen svarar också. Men det vanligaste är att man bara ignoreras med värsta tänkbara arrogans. Från Dagens Nyheter brukar jag inte ens få ett jävla nej. Inte ens ett "Dra åt helvete, frilansdilettant!".

Så underbart det hade varit att bevärdigas med åtminstone en sådan kommentar... Oförmågan att kommunicera bland dem som har kommunikationen som profession är frapperande.

I sommar har jag haft tre långa artiklar i Kristianstadsbladets mycket lyckade serie Sommar med ljud. Det blev väldigt snyggt - bra redigerat med kongeniala bilder och kontakten med redaktören var god. Men som sagt: texterna försvinner. Så jag publicerade artiklarna på popkulturbloggen The Jet Set Junta för att se vad som hände. Och skillnaden var astronomisk.

På bara några dagar hade det uppstått långa diskussioner med kommentarer, beröm, funderingar och polemik. Tankarna jag presenterade i texterna fick nytt liv och utvecklades. I tidningar är artiklar oftast slutstationer för resonemang, men på nätet är texterna bara början.

Diskussionen är en naturlig och väsentlig del av bloggkulturen, men något som den konventionella mediekulturen på något sätt har tappat bort, eller anser sig vara för fin för.

Jag tror att det är på grund av denna tigandets kultur från både kollegor och läsare, som bloggandet har blivit så populärt just bland journalister. Att få ett "Bra!" och en ryggdunk räcker inte. Ingen blir bättre av att bara höra att man är bra. Ställningen mellan blogg och media är således för närvarande 1-0.

Tor Billgren, radioman och frilansjournalist. Bloggar på The Jet Set Junta, Kustarnik och Antigayretorik.

Niclas Strandh

Ibland är "blogosfären" väldigt navelskådande. Och Bloggportalens början innehöll en hel del dissande av Sigges initiativ. Artiklarna här handlar mest om att skriva på sin egen blogg, vilket kan verka lite väl inkrökt.

Det intressanta med bloggar är inte nödvändigtvis bara att skriva och publicera - minst lika viktigt är att läsa. Och är det något som hjälpt upp läsandet är såväl RSS. En möjlighet att på ett enkelt sätt att prenumerera på nytt innehåll och en funktion som triggades igång av bloggformatet.

Själv glömmer jag allt oftare att öppna mitt mailprogram. Från att fått mellan hundra och tvåhundra mail, företrädesvis från olika nyhetskällor om reklam, teknik och annat så har jag alla de källor plus många fler i min Bloglines (jodå - jag kör fortfarande "den enkla").

Jag läser det såväl på jobbet som hemma - som reklamplanner måste jag hela tiden ha koll på vad som händer både inom och utanför branschen. Och alla de personliga bloggar som jag läser ger ytterligare perspektiv både när det gäller mitt jobb som för mitt privata liv.

För mig är bloggandet viktigt. Dels kan jag inte låta bli att skriva om såväl reklam (på Researcher.se) eller om allt annat (på Deep|edition), dels vill jag läsa och få nya perspektiv: från Adland, Adverblog till Mitt liv och jag och Fretardo. Ofta via Diagnos och Promemorian.

Jag lägger varje dag ner tio gånger mer tid på att läsa bloggar som att skriva blogg. Jag saknar minst lika mycket att läsa mina favorit"vanity"-bloggar (personliga bloggar) som att skriva om mitt eget liv.

Så skriv för fan - jag vill läsa.

Niclas Strandh jobbar som planner på Heimer & Company Reklambyrå och på fritiden admin för Researcher.se och Deep|edition. Förutom det också medarbetare på Bold.se och backupadmin för Expedition 8201-bloggen.

Joakim Borda

Jag vill inte vara Kicki Danielsson.

Så skrev jag i ett inlägg på Diagnos, denna lilla överhypade blogg jag delar med två vänner. Jag hade i någon veckas tid bloggat nästan dagligen om mitt nervsammanbrott efter att ha blivit dumpad i Helsinfors av en nätt och jämnt byxmyndig grabb jag trodde jag skulle dela mitt liv med.

Jag kräktes ut allt, ångest, tröstfylleri, suicidaltankar, självhat och böner till himlen.

På mindre en än vecka hade jag blivit medie- och bloggvärldens löpsedelsdrottning.

Det har alltid varit mitt signum att vara självutlämnande och privat på bloggen. Jag skrev aldrig dagbok som barn. Den hade ju ingen publik. Och de fåfänga försök jag gjorde blev för tråkiga och tillrättalagda. Det var svårt som liten att föreställa sig vad eftervärlden skulle uppskatta.

Jag var till en början inte särskilt medveten om att mitt liv var något som kunde väcka annat än avsky i ett propert land som Sverige. Jag brukade underhålla mina journalistvännner med detaljerade berättelser om mina nokturna äventyr, mina besök på eleganta etablissemang, ljusskygga svartklubbar, mina kärleksaffärer med diverse spännande figurer från samhällets alla sfärer. De tycktes fascinerade av mitt otyglade livsnjuteri. Eller fördärv. Min excentriska familjebakgrund har roat många, jag är medievärldens Sebastian Flyte. Tragisk och fascinerande på samma gång. Min dekadens är av ett slag som egentligen dog ut för länge sedan och kanske är det det som gör mitt öde litterärt. Plötsligt var Diagnos-Joakim född.

Men idag är det komplicerat. Ett förfluget ord blir plötsligt ett storbråk, en tidningsartikel, en karriärsdöd. Jag kan ibland sörja att min brist på måttfullhet och diskretion, taktikkänsla och liknande journalistiska karriärsdygder gjort mig ökänd snarare än känd. Men so what? Det finns värre öden för en blatte. Att blogga blod är renande. I en ballad av Marc Anthony finns en rad som går "perdone, pero quando el alma llora, el silencio no es remedio para el sufrir" (Förlåt, men när själen gråter är tystnad ingen bot mot lidandet.) Katharsis, damn it! Men som verksam journalist är andras skit man ska gräva i. Det är en helig regel.

Precis som kärringarna som läser Hänt Extra tror sig känna Kicki, Runar och Carola tror sig alla känna den som bloggar om sitt hjärta. Jag blir ibland rädd när jag träffar nya människor, eller ytliga bekanta. Varför tittar de så konstigt? Är det medlidsamma blickar? Ett hånleende? Eller rent av sympati? Kanske förståelse för att jag inte är så elak som jag verkar i mina tidningsartiklar. Vem vet.

Varför är det samhällsomstörtande i att skriva om sin olycka, sina kärleksorger, sin glädje, sina brister, sina djupaste förhoppningar? Eller bara sitt vardagsliv. Jag lever mitt liv som jag lever det. Vattnar inte blommor, tar inte hand om barn. Jag Sitter på barer, går på klubbar, håller mig med älskare för att döda livsledan och dejtar politiker, miljonärer och lycksökande ryska immigranter. Ibland har jag en slant, men oftast är jag fattig som ett gatubarn. Men istället för att sitta hemma och tjura gör jag mitt liv till konst, på samma sätt som madames de Sévigny och de Staël, som Rousseau eller Proust. Och precis som dem väljer jag vad jag vill berätta. Till glädje för somliga, till förtret för andra. Det skiter jag i.

Och till Skillnad mot Kicki Danielsson får jag alltid sista ordet.

Joakim Borda, kulturchef för Lundagård och frilansjournalist. Bloggade på uppmärksammade Diagnos.

"M" (love-at-first-site)

Den här sommaren har skänkt mig många insikter. Jag förstår nu varför journalister är de bästa liggen. De kan spruta ur sig otaliga kärleksförklaringar mellan lakanen, de är ju män av ord.

Jag vet nu också att man inte behöver heta Britney Spears för att se gravid ut. Ät bara några pizzor i veckan så fixar tyngdlagen resten. Har lärt mig hur mycket växtnäring man ska ha i när man vattnar blommor och hur man gör armhävningar på rätt sätt. Vet också att man inte ska dricka sexor gin och tonic, hellre två treor. Jag har även fått lära mig att män är djur, eller nej det visste jag redan.

Men framförallt så har jag kommit fram till, tack vare den här sommarens bloggexplosion, att de som skriver i Sveriges tidningar idag inte är de bästa. Tänk att det har jag alltid trott. Sedan jag var liten. De var som gudar och till för mig att dyrka, vilket jag gjorde. Det visade ju sig nu vara helt fel. Jag vill därför tacka bloggen. Tack! Nu vet jag allt, jag känner mig så upplyst och smart. Jag känner mig nästan frälst.

Visst, jag har stunder då jag uppskattar Virtanens sluta röka/whatever-blogg, men kommer på mig själv läsa den enbart på grund av att det just är Virtanen. Stoffmässigt läser jag hellre nollorna. Bloggnollorna levererar! De känner, de är up and coming, de slår sig inte om bröstet och framförallt har de inget varumärke att upprätthålla. Bloggnollorna är de nya nöjeskrönikörerna.

Om jag vore redaktör på en tidning så hade jag skuttat runt naken på gatorna, det finns en framtid för Sverige! Det finns roliga och smarta människor kvar! För i dessa crazyfrog-tider så är man inte långt ifrån snaran. Det finns hopp mina vänner, det finns hopp.

Den här våren och sommaren har varit en enda stor orgie i läsning, dock utan nya it-romanen i solstolen. Har inte läst en endaste bok faktiskt. Slutade dessutom läsa morgontidningen någon gång i juli. Har bytt kontorsstolen framför datorn mot en mer bekväm fåtölj. Jag går upp på morgonen, sätter mig framför datorn med en kopp kaffe och klickar mig runt, blogg efter blogg efter blogg.

Åh låt det aldrig ta slut. Det här är allt jag behöver.

"M" skriver (tillsammans med "R") anonymt på bloggen Love-at-first-site.

Goesta:

Jag är förtjust i kommunikation. Även om det är helt okej att skriva enkom för sig själv är det mycket roligare om någon läser, eller i alla fall kan läsa, det jag skriver.

Mest gillar jag de bloggar som uppdateras frenetiskt. Det är inte nödvändigtvis det mest välskrivna eller genomtänkta som är det fantastiska. Folk som vräker ur sig texter är de som snabbast fångar mig. Det är de stunder då bloggskribenten avslöjar lite mer än vad han eller hon egentligen hade tänkt sig som är de stora stunderna. Det oöverlagda, utlämnande, oredigerade är ofta det briljanta. Små stilistiska mästerverk delar sida med korta utbrott och godistips. Skribenten tillåts vara så mångfacetterad han eller hon önskar.

Känslan av att man skriver för sig själv, bara sig själv, gör en oförsiktig. Ibland får jag en liten klump i magen när jag ser vad jag plötsligt publicerat. Det är kittlande men ångestladdat att låta folk läsa saker som jag aldrig skulle prata om. Min blogg har gett mig ett utrymme där jag trivs med att dela med mig. För att det är på mina villkor. För att jag alltid får chansen att prata klart.

Det är kanske otroligt naivt, och lite korkat, men jag tycker det är väldigt mycket i bloggandet som påminner om de vackra ord som en gång talades om Internet. Att det ska föra människor närmare varandra och skapa ökad förståelse och vara en brobyggare och bla bla bla och sen kom bara snyggast.se och alpha.org och gore-gallery och hemmagjorda jackass-kopior. Intrycket av de som skriver och läser bloggar är just ett intresse för andras texter, åsikter och liv. En vilja att kommunicera och förstå andra människor.

För mig stämmer det där. Jag har verkligen fått ökad förståelse för såväl griniga flerbarnsmammor, nyliberala, fotbollsjournalister, Håkan Hellström-fans som kändisbloggare. Äntligen har de fått prata klart. Äntligen har jag lyssnat.

Kanske är vi bloggare bara en annan sorts Linda Rosing och Robinson-Robban som vill stå i rampljuset och bli lite omtyckta. Säkert ligger det mycket i det. Kanske vill vi bara fylla tiden mellan cigaretterna.

Goesta är 25 år och bor i Stockholm. I två och en halv månad har han tillsammans med Aaron bloggat om sitt liv, sina förhoppningar och sina tillkortakommanden. På Det Ljuva Livet försöker han skriva om sådant han inte gärna pratar om.

Silverfisken

Det här skulle bli mitt manifest. Min programförklaring. En gyllene chans att skriva nåt intressant om världspolitiken eller de stora frågorna. Upp på barrikaderna med mig! Men det går fan inte. Silverfisken ain't that boy. Det finns så många som brinner med klarare låga. Och Silverfisken förresten? Med stort jävla S. What's up med det där? Kamma dig.

Jo, såhär. Jag trodde inte att jag skulle hamna här. Den 26 juli när jag startade min blogg hade jag inte en tanke på att bli läst. Silverfisken var ett smeknamn så gott som något. Idag är jag glad att jag inte valde Taskmörten eller Skäggbiffen eller nåt annat som kunde roat mig i det ögonblick jag valde login.

Jag skrev för  mig själv. Mitt liv är på många sätt helt galet och jag ville dokumentera allt det där på något sätt. Utflyttad man i exil på några och trettio. Reklambranschen, sex, drugs and rock & roll. The whole shebang.

Så jag började helt enkelt skriva. Utan några läsare. Det var en dagbok. Men efter ett tag började folk lämna kommentarer. Förundrat insåg jag att folk läste det jag skrev. Jag skrev om mitt behov av kärlek, jag skrev om knark och jag skrev om livet i Australien. Sorgligt ena dagen och putslustigt den andra. För det är sån jag är. Är inte alla såna? Om jag är låg skriver jag om det, är jag hög berättar jag om det. Jag bryr mig ärligt talat inte om att hålla en konsekvent nivå. Det är min blogg. Vill jag skriva om kiss och bajs gör jag det. Vill jag skriva om hur jag aldrig kom nära min pappa tänker jag göra det. Det är ju det som är det fina med bloggandet. Jag vägrar bry mig om vad som är rätt eller fel. Även om flera tusen läser bloggen idag.

Nån kommenterade mig nyligen såhär:

"Sorry Fishy, idag blev det lite väl mycket mitt livs novell."

Jag tyckte det var lite kul eftersom det är precis så det är.

Det är MITT livs novell.

Och jag tänker använda hela palettjäveln.

Silverfisken, skriver i sin blogg Ett liv i exil om "en utvandrad arg ung mans liv och leverne i Australien, om sitt liv i reklambranschen down under, men också om livet i stort. Och smått."

Åke Sandstedt

I Människan är en berättelse hävdar Clarence Craford, att det vi människor främst eftersträvar inte är att finna den som vill lyssna på vår berättelse, utan den som vill fortsätta att lyssna på oss.

Jag tänker på Crafords ord, när jag efter en vecka som bloggare och användare av Bloggportalen söker summera mina iakttagelser. I den kaotiska ström av tankar och idéer, som florerar här, är det viktigt att respektera hans ord, och därför skriva sådant som berör.

Det här är på inget vis en särkilt originell tanke. Inte desto mindre blir det allt tydligare för mig, också sett i ett större litterärt sammanhang; dem som stimulerar eller får mig att fundera, återvänder jag gärna till.

Adonis, den syriske poeten och tänkaren, anknyter till detta, då han påstår att sanningen alltid ligger framför oss. Detta konstaterande borde vara centralt för varje människa, eftersom det är så livsbejakande; varje individ har själv att söka sig sanningen om sin existens, och tillvaron kan då sällan beskrivas på det klichéartade sätt som många gånger görs i de vardagliga och oreflekterade dagboksantecknigarna.

Det är, vill jag säga med detta, av fullständig vikt att vi därför sätter problem under debatt, att vi ifrågasätter också det till synes självklara och accepterade, och att vi i en oförsonlighetens nit aldrig slår oss till ro, ty detta är livsviktigt för varje enskild varelse. Det är nämligen först då vi häver upp vår stämma och till slut möter motstånd, som vi kan höra vår egen röst och i grunden förstå vad det är vi anser, och därmed med värdighet kunna identifiera oss själva. Endast döda fiskar flyter medströms, hävdade Christer Strömholm en gång, och talade på det sättet sig varm för det inopportuna. Visserligen behövs också det vardagliga tyckandet och de mer allmängiltiga idéerna, men de får därför aldrig bli dominerande.

Av det skälet bör varje bloggare eftersträva det språk, som är en del av det framåtriktande och växande. Först då vi skriver om det som engagaerar oss, då vi återger innerliga upplevelser, blir våra texter så lekfulla, sensuella och humoristiska, att de berör. Av det skälet bör pressen på att publicera sig ofta inte vara det allenarådande; de inlägg som på ett värdigt sätt återger det djupt mänskliga kommer alltid att locka. Endast då vi i vår jakt på den framförvarande sanningen vågar ifrågasätta de fundamentala idéer, som bär upp våra normer och värderingar, ska våra läsare fortsätta att lysssna på oss.

Åke Sandstedt, författare och gymnasielärare som bor i Vejbystrand i nordvästra Skåne, bloggar på: http://akesandstedt.blogg.se/.

Eva Ström:

Att blogga!

Det liknar en förälskelse, en berusning, en sorts besatthet.

Jag har drabbats av blogg-giftet.

Allt ligger öppet, fullständigt transparent, det känns som det finns en ögonblicklig snabbkoppling till alla hjärnor i hela världen och jag vill vara en del av detta stora pågående oavslutade konstverk, som skrivs varje dag hela världen över, brutalt öppet, sanslöst i sin vidd.

Och jag känner också bloggskräcken: vad ger jag mig in i, blir jag utsatt nu, kan jag ha kontroll över detta? Vågar jag vara lika djärv lika ocensurerad som när jag skriver böcker, skyddade bakom pärmar? För vi vet ju att nätet också kan vara en farlig plats, en genomströvningsplats för pedofiler, extremister, terrorister. Jag måste skydda mitt jag, jag måste skaffa mig en blogg-etik, men denna blogg-etik skiljer sig inte från min vanliga skrivetik i mitt förhållningssätt till mina närmaste, till mig själv, till min vardag. Den känns bara så mycket starkare, blir så mycket mer konkret, i kontakt med detta väldiga kraftfält som är nätet.

Jag känner bloggeuforin, men också bloggparanoian, liksom bloggdepressionen då inget finns att skriva. Jag känner bloggirritationen då bloggen sätter sig på tvären och inte vill fungera. Ändå älskar jag att blogga.

Jag började blogga i början av juli då tidningarnas kulturdelar var tunna och smaklösa som oblater och jag fann mycket mera liv, stimulans, litteratur, diskussion i de olika bloggar jag besökta som skunkdagböckerna dåligtsmink och Salome, hos Sigge, Malte, Linda m. fl. Jag är i början av något, i en osorterad djungel av kreativitet, jag startade min blogg och kände hjärnan tänka bloggtankar och märkte hur mycket jag tyckte om detta snabba, lätta, opretentiösa, tillfälliga. Varje dikt är en tillfällighetsdikt, det är en Strountes-estetik, och jag önskar att fler författare skulle blogga.

I natt drömde jag till och med om bloggen. Det var i det ögonblicket jag skickade iväg min text, det ögonblick man håller andan. Och precis som i verkligheten kände jag också i drömmen nätets gränslösa vidd, rent fysiskt, som en stark, vit, euforisk känsla i bröstet.

Håller jag på att bli galen? Jag hoppas inte det. Jag har bara drabbats av blogg-giftet. Det är drömmen om det stora oavslutade ständigt pågående konstverket. Därför kallas min blogg också Evas dröm. Uttala det högt och du hör att det låter exakt likadant som...

Eva Ström är poet och journalist. Hennes blogg hittar du här.

Sofia Stenson

Jag bloggar inte själv, men läser en del bloggar emellanåt. Jag menar, det är ju inte illiterata människor som sätter sig och knapplar vid datorn, bloggarna gillar ju i allmänhet att skriva och är hyfsat duktiga på det. Konstigt vore det annars om man ägnade så mycket tid åt att skriva. Så visst finns det välskrivna saker att läsa.

Det fenomen jag tycker är intressant och möjligen lite irriterande är just att ALLT ska publiceras. Inte bara de egna upplevelserna.

Jag förstår dock varför. En blogg (som, vad jag förstår, inte kan bestå enbart av toklögner) blir med tiden blir rätt urvattnad. Man har sagt att man gillar hästar och kanelbullar. Att man har två barn som är jättebusiga. Att man är deprimerad ibland och tänker mörka tankar.

Summan av kardemumman (ursäkta den omedvetna kopplingen till kanelbullarna) av vad som upptar våra tankar är ganska lätt att formulera klart en gång för alla. Såvida man inte är jordenruntfarare eller är superbegåvad skribent så tar helt enkelt uppslagen slut för de flesta. (Är man jordenruntfarare är man nog dessutom upptagen av att fara just jorden runt, och min förhoppning är att de superbegåvade skribenterna får betalt för sitt skrivande och inte har tid att blogga. Ursäkta återigen tankens flykt.)

Anyway: bloggare blir med tiden oundvikligen publiceringsberoende, utan möjlighet att hinna uppleva tillräckligt intressanta saker för att fylla suget efter att få lägga ut en ny text varje dag, eller flera gånger om dagen. Och precis som vilken pundare som helst leder det förr eller senare till stöld för att finansiera det hela.

Kompisen berättar om en jättevacker transvestit i tunnelbanan, en helt vanlig onsdagsmorgon, på väg till jobbet. Åh! Får jag skriva om det i bloggen? Grannen köper en limpa som kryllar av maskar. Åh! Jag skriver om det i bloggen! (Ser du utvecklingen?) Syster yster skriver ett mail om vad hon tycker om bloggfenomenet. Åh! Jag publicerar texten i bloggen utan att fråga!

Och så har vi fullbordat faktum. Stöld, stöld, stöld.

Nej, det drabbar ingen fattig. Jag har ett överflöd av bokstäver i huvudet som ännu inte tappats ut. Men det som slår mig är just hur dessa tankar värdesätts av bloggaren.

För bloggaren är det mer värdefullt att skriva om något i en blogg och få reaktioner - gärna beröm - från kreti och pleti, än att formulera det i ett budskap till en närstående och få ett personligt svar. Masskommunikation, kvantitet, är mer värt (inte i pengar, mind you, de flesta bloggare är oavlönade) än privat kommunikation med folk som betyder något för en själv. Intressant. Skrämmande?

Sofia Stenson bloggar inte själv, och har inga planer på att börja. Men hon kollar mail ibland.

Annika Bryn

Det här är min trettonde bloggdag och jag börjar nästan begripa vad jag ska ha bloggen till.

Hittills har jag skrivit om språknämnden (dystert) och bokredigerande, om Stieg Larsson, om kulturbegreppet, om Ayaan Hirsi Alis islamkritiska bok och Lawen Mohtadis hånfulla recension av den i Expressen. Om mina böcker, om hur jag reste till Hollywood för att titta på Humphrey Bogarts hus och om paret som hade sex i ett hörn på mitt hostel där. Om Idol 2005 (sågning) och varför politiska kommentatorer beter sig som om de vore på Solvalla. Om min katt.

Det kommer att fortsätta i samma stil.

Bloggen är en sorts märklig egocentrisk vardagsmonolog inför folk man inte känner, i alla fall inte än, och jag undrar fortfarande hur jag ska bete mig.

Jag bubblar på om det som faller mig in, med varierande intellektuell skärpa eller humor - men hur privat kan jag bli? Hur arg kan jag bli? Ska jag vara underhållande? ÄR jag underhållande? Är jag en gycklare på en marknad eller en kompis i cyberrymden? Vill verkligen någon veta hur det är att ha ont i ryggen och skriva thrillers och deckare, att vara en snackesalig eremit som sitter till hälften inne i andra världar och då och då kikar upp och ser något intressant i kommunikationsväg - (blogg? Ah, kul!) Vill de veta hur skrivandet går till?

Just nu skulle jag ha varit i en ödemark någon annanstans i världen och gjort research, men det är för riskfyllt för ögonblicket att åka till en plats där man måste flygas ut med chartrat plan om det händer något. Så jag redigerar bok och funderar på kommande böcker och projekt och bloggar. Jag tycker om specialiserade bloggar, allmänmänskliga, självutlämnande, sarkastiska där det är påkallat - men inte såna som bara jävlas. För - varning! - jag är så totalt ute och politiskt korrekt att klockorna stannar. Vilket betyder att jag avskyr gladiatorspel och lynchmobbar, älskar att Linda Skugge placerat vardagsliv och flickliv på kartan men tycker jäkligt illa om hennes slarviga trakasserier bakom ratten i den monstertruck som är Expressen, tror på mossiga begrepp som medmänsklighet och solidaritet och att man inte ska ta från de fattiga och ge till de rika.

Så sånt kommer det att stå en del om. Också. Är jag rädd. Får väl se om folk står ut.

Annika Bryn är kriminalförfattare i Stockholm. Även litteraturvetare och frilansjournalist. Hennes blogg hittar du på URL www.annikabryn.blogs.se.

Lotten Bergman

Nu är den Nya Tiden - bloggessensen - här. (Blogg-essens kan inte jämföras med ren-ässans.) Du är inte längre irriterad på pyspunka, kladd under strumpan, Harald Treutiger eller täppt näsa. Du skäller inte längre på din man för att han slänger sina kalsonger på spisen. Du ryar inte längre på din hustru för att hon äter snorkråkor. Du bara lutar dig tillbaka och suckar lyckligt.

När min man - i en timme innan fina gäster skulle komma - kokade ett mögligt rådjurskranium i spaghettikastrullen, tänkte jag bara:

- Aaaaaa. Det där ska jag blogga om. Bra, mycket bra. Du är bra gullig du.

Bloggningen av idag innebär att initiativrika navelskådare lyfter på tröjan, drar ner brallorna och låter en till största delen osynlig publik skåda navelns hemligheter. Vad kommer detta att betyda för framtiden?

Jo ... (jag tittar snett uppåt och skådar denna framtid). Bloggessensen blir en pånyttfödelse för det skrivna ordet. Blogg-eliten skramlar mest, men lill-bloggarna är flest. Vissa anklagas för bloggstöld när de lånar texter från bloggkonkurrenter, medan andra plankar sig själva och använder bloggen som kvalitetstest. Bloggredaktörer blir en ny yrkesgrupp. Skrönor blandas med skval, poesi rörs ihop med polemik - men kompetens och fantasi slår varje gång ut sensationsskapande. Bloggarna ger anonymiteten ett ansikte och bloggarna skapar egna kändisar.

På vanligt bloggmanér bryter jag här, och byter både stil och ämne. Jag hade för ett halvår sedan verkligen ingen aning om vem som var vem i genren "de unga skribenterna".

Isobel vem då? Sigge Eklund, nope, ingen aning .. men coolt namn. Virtanen, jaha, finnen som vann OS 1972 fastän han trillade? Idag vet jag till och med att man kan stava Gösta med oe.

Nu kommer min man och berättar att han måste köpa nya glasögon för fjärde gången i år och att han har tappat bort alla tre bilnycklarna samt glömt att betala femton räkningar. Kära, kära make, tack, tack.

Tänk ändå om Hasse & Tage hade haft en blogg, säg, 1957.

Lotten Bergman är en av Sveriges få nu levande kåsörer. Istället för att bli världsberömd skådespelerska födde hon fem barn och håller språkriktighetsföredrag för brödfödan. Blogg och andra texter finns på www.lotten.se.

Isobel Hadley-Kamptz

Jag kan inte sova. Istället för att ligga i den varma sängen bredvid S sitter jag vid datorn. Skriver, bloggar, skriver. Gråter.

På bara ett par veckor har min offentliga person gått från proffstyckare till patetikdrottning. Om jag hade vetat vilka läsarströmmar som följde med öppenhjärtlig gråtgegga hade jag kanske börjat med det här tidigare.

Samtidigt är det något unikt i bloggandet som gör det hämningslösa självutlämnandet så lockande. Kanske både för den som skriver och den som läser.

Jag har trots allt skrivit om min dotter Stellas död tidigare. Redan några veckor efter att vi kommit hem gråtande och tomma från Danderyds sjukhus hade jag en text om henne och om sena aborter på Expressens kultursida. Tystnaden efteråt var öronbedövande. En gammal arbetsplats skickade blommor.

Nu strömmar läsarkommentarerna in. Att få uppleva så mycket kärlek, så mycket omtanke från kompletta främlingar är berusande.

Jag är ensammast i världen här i mörkret och samtidigt omgiven av hundratals. Det halvprivata gör snällheten naturlig även om omfattningen av omsorgen är överväldigande.

Är det här en ny ton i det vi kallar det offentliga samtalet? The rise of niceness and all that?

Det har inte blivit särskilt mycket svårare att vara elak i spalterna. Men här framför skärmen är det bara ni och jag. Vi känner ju nästan varann. Jag är oftast snäll mot dem jag känner.

Ni har bara blivit så många. Är jag en tragisk figur att roas av eller någon som erkänner all sin ångest och sina brister och därmed skapar ett utrymme för andra? Ni är inte ensamma i er sorg, jag sitter ju här i min!

Gud vad trött jag blir på mig själv. Jag skulle mycket hellre skriva om blåbärspajer och barnkläder. Jag vill leva med barn och blåbär. Men det vet ni kanske redan.

Isobel Hadley-Kamptz är frilansskribent med återkommande uppdrag åt Expressens kultur och ledare. Hon är lidelsefullt intresserad av politik, fotboll och populärkultur. Hennes blogg hittar du här.

Johan Hilton:

Det här med att blogga... nej, egentligen är det verkligen inte min grej. Missförstå mig rätt, jag är lika beroende som de flesta andra av att uppdatera min sida ett par gånger om dagen.

Men egentligen är jag inte alls en bloggare.

Inte på det där BLOGGARMÄSSIGA sättet.

Hittills har jag ju alltid blivit skitimponerad när jag glidit runt bland alla bloggar på nätet. Alltid undrat hur människor har TID att ösa ur sig oväsentliga detaljer om just ingenting.

Och så började jag själv.

Och blev värre än de flesta andra.

Sedan ett par månader tillbaka låter jag knappt någonting passera utan att notera det i bloggen.

Nu drack jag kaffe. Uppdatera. Nu är jag kissnödig. Uppdatera. Nu går åskan. Uppdatera.

Jag kan inte förklara det. Det liksom bara blir så. Man vänjer sig, blir tillvand. Som med starka sömntabletter, sprit och cigarretter.

Och jag som redan hade alldeles för många laster.

Den tjeckiske författaren Milan Kundera kallade det redan på 80-talet för grafomani, den där tvångsmässiga litterära tendensen att skriva om sitt liv och sedan ge ut sina anteckningar i bokform, endast lätt redigerade.

Han bekymrade sig för läsningen och hissade pestflaggan. För om alla, alla skriver, vem har då tid att läsa? Och om allting, allting berättas, vad finns det då kvar att VERKLIGEN berätta?

Naturligtvis hade Milan Kundera en poäng. Allt måste inte nedtecknas, långt ifrån alla personliga berättelser blir god litteratur.

Och naturligtvis hade han skitfel.

Personligen misstänker jag att senare års bloggboom gör underverk med både litteraturintresse och läsning - utgör ett alldeles nödvändigt mellanled mellan exempelvis författare och läsare.

Inte minst för kids. Kolla Skugges blogg, där de goda litteraturtipsen dessutom står som spön i backen. Eller Sigge Eklunds. Camilla Läckbergs. Per Svensson. Diagnos.

På sikt kommer bloggandet att innebära en revival för den kvalitativa skönlitteraturen, om det är jag helt förvissad.

På sikt kommer den få tonåringarna att springa benen av sig till biblioteket.

Om min kommer bidra till det?

Absolut inte.

Min blogg är Kunderas mardröm, ett forum för halvgenomtänkta resonemang, fåniga betraktelser och spontana känslouttryck.

Jag väljer att se det som den allra lägsta grafomana uttrycksformen, avsedd för mig själv, ingen och alla.

Något jag faktiskt är alldeles, alldeles till freds med.

Johan Hilton är journalist och författare. Hans blogg hittar du här.

Christian Davén:

Lagom till premiären av Bloggportalen.se har jag blivit ombedd att ge mina tankar på bloggportaler och hur de kan utformas. Jag tar genast tillfället i akt att få drömma om hur jag skulle vilja att Bloggportalen.se utvecklas framöver.

Ett av målen med de flesta bloggportaler är att göra det enklare för läsarna att hitta intressanta inlägg eller bloggar. Vanliga sökmotorer är nämligen inte tillräckligt bra på detta. Hur ska man då utforma en riktigt användbar portal? Det är naturligtvis viktigt att ha en så stor mängd bloggar som möjligt i databasen, men det räcker inte.

Låt säga att det finns ett par tusen svenska bloggar, och det kommer växa enormt framöver. Hur ska man på bästa sätt ordna dem för att hjälpa läsarna hitta blivande favoriter? Ett enkelt sätt är att ordna bloggarna i bokstavsordning. Tyvärr orkar väldigt få läsare plöja igenom en lista med tusentals bloggar för att hitta ett guldkorn, så detta system bör undvikas.

Kategorier kanske man kan använda? Då delar man i alla fall upp en stor mängd bloggar i mindre, ämnesspecifika mängder. Men tyvärr är kategorier för enkla och onaturliga. Om man exempelvis har två kategorier teknik och politik, är det svårt att kategorisera en blogg som tar upp politikens påverkan på tekniken eller vice versa. Många bloggar hör naturligt hemma i flera kategorier.

En mer avancerad form av kategorisering kallas etikettering (eng. tagging). Bloggen ovan skulle då kunna ha bägge etiketterna politik och teknik. Det brukar också vara fritt för alla att hitta på egna etiketter, som exempelvis val2006, idéhistoria eller studentikost.

Geografisk placering är ännu en sorteringsordning som har blivit populär. Av någon anledning är vi nyfikna på var bloggarna bor, och helst vill vi se kartor. En stor nackdel är dock integritetsfrågan, och många bloggare vill nog inte tala om för okända läsare var de bor.

Det finns förstås ytterligare möjligheter för sortering av bloggar: antal inlägg per dag, hur länge de har funnits, något slags popularitetsmått, slumpmässighet samt könet eller åldern hos bloggaren. Alla har sina för- och nackdelar.

Ett drömscenario är att Bloggportalen.se låter läsaren välja mellan alla dessa möjligheter.

Bloggar föds och dör, och läsarna är nog inte lika intresserade av inaktiva bloggar. Därför bör man vid varje blogg visa när den senast uppdaterades och vad det inlägget handlade om (exempelvis rubriken). Då ser man också ett exempel på inlägg som bloggen tar upp. Med tiden kommer Bloggportalen.se och andra tjänster bestå av allt fler döda länkar, och dessa bör snabbt plockas bort eller flyttas till ett arkiv för att underlätta för läsaren.

Intressant är att läsarna litar på bloggarna och gärna följer länkar från en blogg till en annan. Detta kan man använda sig av också i en portal och visa vilka bloggar varje bloggare rekommenderar. Denna data kan man göra mycket med, exempelvis visualisera bloggosfärens relationer, skapa kluster av liknande bloggar eller mäta popularitet hos bloggarna.

Jag är fullt medveten om det enorma arbete som skulle behöva utföras för att förverkliga dessa drömmar. Jag är inte ens säker på att alla mina idéer är särskilt bra och att det skulle löna sig. Men det är inte heller syftet med att drömma, eller hur?

Christian Davén är 25 år och snart färdig civilingenjör inom informationsteknik. Hans blogg Skriftligt hittar du här.

Blind höna:

För en del är det en biktstol. För en del är det en megafon. För andra, ett fotoalbum eller en klippbok. För ytterligare några en exhibitionist-tripp.

Högt eller lågt, hållbart eller bara för stunden, för alla eller för en smal målgrupp. Bloggen är ett genombrott för en ny sorts yttrandefrihet.

Det är tydligen oroande för många i den gamla mediavärlden. I DN tror en före detta ordförande i PEN-klubben - vanligen yttrandefrihetens försvarare - att bloggar är ett uttryck för extremism, "vanföreställningar" och "farliga åsikter".

Visst finns det extremister och knäppskallar på nätet. Men de har funnits där i tio år. Fanatikerna har alltid haft tillräcklig övertygelse för att bemästra en krånglig teknik (som dessutom krävt pengar).

Men de senaste åren har bloggverktygen gjort det så oerhört mycket enklare. Det har betytt att alldeles vanliga människor kan göra sina tankar och erfarenheter synliga på nätet.

Det visar sig då naturligtvis att alldeles vanliga människor är ovanliga: ovanligt kunniga, ovanligt kloka, roliga, och angelägna om att dela med sig av vad de kan och vet.

Innan bloggarna visste vi inte att det fanns en väktare kapabel att producera en daglig motsvarighet till Blandarens absurda humor. Vi kunde inte läsa hur en ekonom med klassiska kåsörkvaliteter betraktar Sverige från utsidan eller en belgisk kosmopolit betraktar Sverige inifrån. En driven rimsmed gladde väl bara sina närmaste med sina dagsverser.

Och varför nöja sig med vad en ditrest korrespondent rapporterar från Irak, när man kan läsa den bofasta kvinnliga bloggaren riverbend direkt från Bagdad, eller professorn i Mellanösterns historia, Juan Cole, ofiltrerad?

Det personliga är viktigt. En bra blogg blir som en bra kompis; en man ringer för att få veta vad som hänt, eller fikar med för att få höra hennes senaste skvaller om mode, och hennes senaste funderingar kring om Köpenhamnstolkningen av kvantfysiken verkligen är rimlig. Alldeles vanligt ovanligt.

Om det finns något extremt med bloggar, är det hur extremt många som dyker upp, och hur extremt spännande det kan vara att leta bland dem.

Om man verkligen är intresserad av att skaffa nya kompisar, förstås.

Jonas Söderström är informationsarkitekt och seniorkonsult på Cross. Han bloggar sedan 2001 på Blind Höna om språk, användbarhet och digital arbetsmiljö.

Roberth Ericsson:

En blogg är en blogg är en blogg är en blogg. I denna Gertrude Stein-travesti döljer sig en allvarligt menad uppmaning: var modesta i er tro på vad bloggen kan åstadkomma. Jag säger det nu så har jag sagt det sedan: bloggen kommer inte att förändra världen.

Men dess kommunikativa potential bör för den skull inte underskattas. För det är i förhoppningen om att den andres erfarenheter kan bidra till den egna kunskapen (och vice versa) som bloggens mest pregnanta möjlighet ligger förborgad. Dess framtid vilar därför på bräcklig grund: om bloggen främst görs till mål - och inte till medel - riskerar vi (läs: alla bloggare) att bli föremål för den farhåga som den amerikanske mediateoretikern Marshall McLuhan på 1960-talet transformerade till en berömd slogan: "The media is the message". Ett dialoginriktat förhållningssätt med ambitionen att sträcka sig bortom resonemang kring själva formen är nödvändigt för att bloggen - som relativt nytt medium - skall vara och förbli relevant.

I idealfallet syftar bloggandet till dialog, men i realiteten tvingas det anta formen av monolog. För vid varje inläggs tillblivelse är det vår egen världsbild (låt vara att denna formats på vindlande vägar genom livet) vi oemotsagda projicerar ut på de presumtiva läsare och medskapare som senare tar del av det. Med andra ord är det av vikt att tillerkänna kommentarfunktionen en minst lika avgörande betydelse för våra bloggars fortlevnad och välmåga som inläggen själva.

Förutan reaktioner utifrån - medhåll och mothugg tillför lika delar näring! - tynar de bort likt eftersatta orkidéer.

Bloggen befinner sig alltså - precis som friheten att välja vilken sorts orkidé man vill ha - på en fluktuerande skala mellan möjlighet och begränsning. Och det är någonstans i detta ytterligheternas ingenmansland som varje blogg förr eller senare hamnar. Därifrån är det sedan upp till den gode bloggaren/de goda bloggarna att finna en väg ut - förhoppningsvis med dialogen som kompass.

(Och med detta sagt måste jag med viss rodnad erkänna att min egen frekvens av kommentarer på andras bloggar är pinsamt låg. Det vill alltså till skärpning om min egen blogg inte skall riskera att tyna bort. Men jag misströstar inte: även en eftersatt orkidé är en orkidé är en orkidé är en orkidé.)

Roberth Ericsson är littaturvetare och journalist. Hans blogg Palimpsest hittar du här.

Sara "Hedgehog":

Okej. Jag erkänner. Jag har inget att sätta mot. Det är sant...

My name is Sara and I´m a bloggoholic.

Ja, så enkelt är det faktiskt. Sen jag började blogga i december förra året är jag hjälplöst fast i bloggosfären. Jag varken vill eller kan bli fri. Jag måste ständigt kolla vem som uppdaterat, jag måste alltid sätta på datorn det första jag gör på morgonen för att kolla kommentarer och nyheter bland bloggarna. Jag läser dagligen kanske 50-60 bloggar.

Egentligen vet jag inte vad det är som gör att jag är så fast, vad som får mig så fängslad. Det är som en drog. Det är som att knarka kanske. Man varken vill eller kan sluta. Fast man vet att man borde göra något vettigt. Typ skriva en krönika. Eller ta sig i kragen och sammanställa en färdig bok. Eller sätta på diskmaskinen... Men det är så enkelt att bara stanna i bloggosfären, bland vänner liksom...

Jag pingar några olika bloggtjänster - för att visa att jag finns och för att kunna se vilka av mina favoriter som uppdaterat sina bloggar. Det är samlingsplatser, nördställen för såna som jag. Blogg-nördar alltså. Jag vågade knappt berätta för mina icke-bloggande vänner att jag åkte till Bloggforum i höstas. De skulle aldrig förstå. Det gjorde de inte heller.

"Blogg, är det sånt där spel där man kastar pinnar?" Nej, det heter kubb. "Jaja, whatever, men jag har hört det ordet någonstans. Bloggforum - vaddå - sitter det massa internetnördar och håller på då, eller?" Ja, typ. Och så drar man till med den förhatliga förklaringen - det är ungefär som en dagbok på nätet. "Jahaaa, jag fattar... Nöööörd" Det sista knappt hörbart. Och så är den diskussionen slut.

Jag ser fram mot Bloggportalen - faktiskt gör jag det, trots att jag ändå tycker lite synd om de som kämpat jättelänge i det dolda med sina samlingsplatser. Men den uppmärksamhet Bloggportalen fått är ju egentligen alla till nytta. De gamla inarbetade platserna får ny skjuts, bloggarna får flera bra och roliga ställen att samlas på och jag hoppas också att Sigges portal kan få bloggarnas värld att bli mindre märkvärdig, mindre nördig.

Bloggarna i Sverige är ju trots all uppmärksamhet i media fortfarande en samling kufar på många sätt.

Visst har det blivit bättre sen Linda Skugge, Virtanen och alla andra journalister och författare börjat blogga, det har det verkligen blivit. Men den stora delen av bloggosfären är fortfarande okänd för de flesta. Få vet vilka guldklimpar det finns därute. Alla kan hitta en favoritblogg. ALLA.

Bloggportalen får gärna bli den plats dit man kan gå och hitta den där guldklimpen. Alla får gärna veta att om man känner för att knarka en blogg så går man till Bloggportalen. Det vore ju helskoj.

Om inte annat för att avnördifiera bloggandet. Alltså - att blogga är skitkul, man lär sig jättemycket av att läsa bloggar och man får många nya bekantskaper. Men ett varningens ord till dig som tänker starta en blogg. Det kan vara farligt. Man kan bli beroende. Så om du har lite tid till förfogande kan det skapa en stressituation.

För jag tror att du också snart ansluter till Anonyma Bloggare - och säger samma sak som jag.

My name is Sara, and I´m a bloggoholic. Så Sigge - go for it - make my bloggday!

Sara är en lagomålders författare och krönikör, som till vardags arbetar som barnombud. Hennes blogg Hedgehog in a Storm hittar du här.